Allra först
En god regel är att först ta reda på vad som redan finns. Kanske någon släkting
har utrett en stor del av Dina anor? Fråga Dig fram. Passa på att kontakta
släktingar i sidled - kusiner, sysslingar, Dina föräldrar och deras syskon och
kusiner om de finns i livet.
Gör det från början till en vana att anteckna allting Du får veta om släkten
(även sådant som Du just då inte söker efter). Notera så exakta uppgifter som
möjligt och - viktigast av allt - källan till uppgiften. Förr eller senare kommer Du
att stå inför uppgifter som strider mot varandra och då behöver Du veta
varifrån de kommer. Källkritik är nödvändig inom släktforskningen. De felaktiga
uppgifterna kan ibland ha ett värde: familjetraditioner är intressanta i sig och
ibland kan uppgifterna ha en kärna av sanning som först senare kommer fram.
Men anteckna alltid varifrån uppgifterna kommer och var beredd att pröva dem
mot fakta.
Försök att säkra information för framtiden. Teckna ner eller spela in äldre
släktingars berättelser, de kanske är borta innan Din forskning är klar. Se till att
fotografier, brev och andra dokument är försedda med anteckningar om
förekommande personer: det kommer kanske att vara omöjligt att längre fram
identifiera moster Mina på fotografiet från 20-talet eller att förstå att brevet
från Australien 1916 kom från farfars bror som gick till sjöss 1911.
Det finns böcker som ger utförliga råd om hur Du bygger upp ett släktarkiv. Ha
inte för bråttom med att leta bakåt. Arkiven finns kvar länge men inte de
levande släktingarnas kunskaper.
Redan på det inledande stadiet kan Du dock ha hjälp av att undersöka om det
finns släktutredningar som publicerats eller lämnats till arkiv, bibliotek eller
föreningar. Särskilt gäller det släkter med ovanliga släktnamn och släkter som
under lång tid varit knutna till en viss gård, ett yrke eller tillhört annan speciell
kategori (valloner t ex). Genealogiska Föreningen är ett bra ställe att börja på!
Böcker, studiecirklar och föreningar
För att tillägna sig tekniken att söka i arkiv bör man ägna lite tid åt att lära sig
grunderna. Det svåra är egentligen inte att läsa gamla handskrifter utan att
tolka dem rätt. Då måste man förstå lite om hur och varför de olika
handlingarna kommit till, hur människor levde och tänkte och vilka felkällor det
finns. Även en till synes enkel och rättfram uppgift om vad någon hette och när
han eller hon var född måste läsas med eftertanke. Man bör tillägna sig
grunderna i källkritik innan man ger sig på arkivhandlingarna.
Lyckligtvis finns ett antal utmärkta böcker för nybörjare och mer avancerade
forskare. Man kan också med fördel gå i en studiecirkel eller kurs, då får man
också tillfälle att diskutera med mer erfarna forskare. Det finns också många
släktforskarföreningar med olika inriktning där man ofta kan hitta personer med
närliggande forskningsområden. Släktforskning är numera inte en sysselsättning
främst för "ensamvargar" - man kan ha mycket glädje och nytta av att
samarbeta och byta resultat med andra.
Genealogiska Föreningen är en riksförening, dvs har ingen geografisk
begränsning inom Sverige. Samlingarna omfattar svenska släkter och även i
ganska stor utsträckning invandrade släkter främst från Nordeuropa. Många
släktforskare är med i flera föreningar - kanske en lokal förening där man bor,
en annan som inriktar sig på forskning i en annan del av landet, och kanske
ytterligare ett par som ger tillgång till intressanta tidskrifter, dataprogram och
aktiviteter. Medlemskap i Genealogiska Föreningen är inte ett alternativ till
andra medlemskap, utan ett ofta mycket prisvärt komplement.
Internet
Det finns ett stort antal släktforskarsidor på World Wide Web och du hittar
också en hel del på Newsgroups och e-postlistor. Men räkna inte med att "allt"
finns på nätet. Att läsa originaldokumenten(kyrkböcker etc) direkt på datorn
är ännu bara möjligt i begränsad skala. Det handlar om oerhörda mängder data,
och kostnaderna för att lägga ut dokumenten är höga.
En hel del register till dokument finns på nätet och det kommer säkert fler.
Internet fungerar utmärkt som släktforskarförteckning: med hjälp av
sökmotorer och länksidor kan Du hitta forskare som har samma intressen som
Du. Många lägger ut släktdata på personliga websidor (varning: ta reda på vad
lagen säger innan Du publicerar data om levande personer!). Det finns många
ställen där man kan publicera efterlysningar och frågor. I diskussionsgrupper
och brevlistor kan man få kontakt med andra forskare och få tips och råd.
Arkiv och mikrofilm
Folkbokföringen sköttes i äldre tid av kyrkan. Sverige och Finland har en
internationellt sett unikt heltäckande folkbokföring från slutet av 1600-talet.
Bortsett från luckor som uppkommit genom förstörda kyrkböcker finns i princip
alla medborgare noterade från födelse och dop till död och begravning.
Kyrkböckerna för äldre tid (1800-talet och tidigare) har normalt lämnats över
från församlingarna till landsarkiven. Originalen är överförda till mikrofilm, först
till rullfilm och senare från dessa till mikrokort (fiche). Mikrokort kan beställas
via bibliotek eller direkt från SVAR (en affärsdrivande enhet inom Riksarkivet).
Läsapparat krävs och kan ofta lånas på biblioteket. På forskarcentra t ex i
Kyrkhult och Leksand finns kyrkboksfilmerna, och även hos SVAR i Ramsele och
Riksarkivet i Arninge.
Även andra källor än kyrkböcker finns på mikrofilm/fiche, t ex många domböcker
med bl a bouppteckningar, militära rullor, skatte- och mantalslängder mm.
Släktforskare börjar i allmänhet med kyrkböckerna och går sedan vidare till
andra källor för att fylla i luckor eller få "kött på benen" i sin forskning.
Kyrkboksforskning
I husförhörslängderna antecknades alla bofasta sockenbor hushåll för hushåll,
och ändringar (födda och döda, flyttningar mm) infördes kontinuerligt så att
prästen ständigt hade en aktuell förteckning över sina församlingsmedlemmar.
Därmed kunde prästen notera nattvardsbesök, äktenskapshinder,
kristendomskunskap och andra kyrkliga angelägenheter. Men även världsliga
ting som vaccination, brott och straff, militära utskrivningar och skattebefrielse
skrevs in. Böckerna blev efter några år rätt fullskrivna med överkorsningar och
ändringar och byttes därför ut med jämna mellanrum (på 1800-talet i regel vart
femte år). I husförhörslängden får släktforskaren en dynamisk bild av hela det
hushåll som den sökta personen tillhörde, och en noggrann läsning avslöjar ofta
mycket om hur familjen hade det.
I ministerialböckerna antecknades händelser i kronologisk ordning: födslar, dop,
lysningar, vigslar, dödsfall och begravningar. I födelse- eller doplängden angavs
datum, barnets namn, föräldrarnas namn, yrke eller beteckning (enligt tidens
sed), bostad eller uppslag i husförhörsboken och dopvittnen. Dessutom
antecknades ofta annat, som moderns ålder, hur länge hon varit gift, barnets
ordningsnummer, vem som förrättat dopet mm. Släktforskaren börjar ofta med
en uppgift om födelseförsamling och födelsedatum för en anfader eller anmoder
och slår upp födelseboken för att sedan gå vidare till husförhörslängden. Där
finns i bästa fall föräldrarnas födelseort och datum angivna, och så kan man
"surfa" bakåt generation efter generation - tills det förr eller senare tar stopp.
När man hyr mikrokort bör man gärna ta hem husförhörslängder och
födelseböcker som täcker en längre period i en socken.
Det är lätt hänt att man fascineras så starkt av hur anträdet växer att man
rusar iväg och glömmer att notera information som kan vara viktig längre fram
när man inte längre nöjer sig med bara namn och årtal. Dopvittnen är t ex ofta
viktiga eftersom de ger en bild av det sociala sammanhanget anorna levde i.
Ibland visar det sig att man valt dopvittnen som är släktingar och som dyker
upp igen i senare forskningar eller kanske rent av ger lösningen på problem som
kan uppkomma. (Kanske ett dopvittne som är moster till barnet har gamla
mormor boende hos sig?) Det är en bra idé att försöka identifiera dopvittnen i
husförhörslängden om man ändå har lånat hem den.
Vigsel- och lysningslängderna ger ofta mer än bara datum, t ex kvinnans
giftoman som kan vara hennes far eller annan nära släkting. Avgiften (carta
sigillata) ger en uppfattning om familjens ekonomiska ställning. Ibland finns
mycket viktig information om äktenskapshinder och dispenser, t ex om parterna
är nära släkt.
Död- och begravningslängderna kan i sällsynta fall innehålla hela
levnadsbeskrivningar, men ger i varje fall nästan alltid en uppfattning om
dödsorsak (även om den kan vara knapphändig som "ålderdom" eller "långvarig
sjukdom").
Andra källor
Bouppteckningarna ger mycket information om hushållets ekonomi, men också
om genealogiska förhållanden (olika kullar av barn i olika äktenskap, nära
släktingar som uppträder som förmyndare för barnen, gifta döttrars efternamn
och hemvist t ex).
Mantalslängderna är ofta summariska vad gäller hustrur och omyndiga barn men
kan ibland ersätta försvunna kyrkböcker, och vissa punktskatter på t ex guldur,
tobak och siden kan ge ny information om hur man levde.
Domboksprotokoll är dryga att läsa men ger emellanåt mycket rik utdelning. Man
gick till tings med allt möjligt när man blev osams med grannarna, och man kan
hitta både brottmål, häxprocesser och strid om boskap som förstört grannens
odlingar. Ibland finns t o m hela släktutredningar, t ex i arvstvister.
Militära källor finns av många slag, en del är filmade och andra kan sökas på
Krigsarkivet. Soldater, ryttare och båtsmän var enligt indelningsverket tilldelade
torp som skulle ge dem försörjning i fredstid. Personerna växlade men
soldattorpet med nummer i rullorna och ofta ett tillhörande soldatnamn bestod.
Det kan vara svårt att hålla i sär två soldater "nr 23 Anders Rask" som avlöser
varandra på Raskatorpet, och som alls inte behöver vara släkt!
Mönstringsrullorna brukar ge svaret.
Det här är bara ett fåtal av det stora antal källor som den kreative
släktforskaren kan utnyttja. I många fall kan man ha nytta av andras
forskningar och av olika typer av register till källorna. När man vill gå vidare från
kyrkböckerna till andra källor kan det spara arbete att gå igenom vad som finns
i Släktforskarnas Arkiv hos GF. Ju längre bakåt man har kommit desto mer
sannolikt är det ju att någon annan forskat om samma anor.
Dataprogram för släktforskare
När mängden registrerade släktingar börjar bli svår att överskåda kan det vara
bra att ha dem i en databas. Naturligtvis går det att använda vanliga
databasprogram, men moderna släktforskningsprogram har många
specialfunktioner som är värdefulla, t ex hantering av personer som dyker upp
på flera ställen i släktträdet, och import/export av släktdata så att man enkelt
kan byta information med andra släktforskare. Det finns flera utmärkta
släktforskningsprogram att välja mellan.
Nu har Du fått en kort introduktion till hur man börjar släktforska. Då kommer
den riktigt svåra rubriken:
Hur slutar man släktforska?
Ja, det är inte så lätt. Har man väl blivit biten så fortsätter man gärna livet ut
eller så länge man har hälsan. Oftast tycker man att forskningen aldrig blir
färdig. Varje löst problem reser ju nya frågor. Ibland tvingas man acceptera att
källmaterialet inte räcker för att ge svar på allt. Men det finns i regel mycket
som kan kompletteras även när det blir mer sällsynt att man hittar nya anor i
de äldsta leden.
Vad gör man med forskningarna när man slutat?
Kanske man vill se till att resultatet av forskarmödan ska komma andra forskare
till nytta. Det är inte alltid det finns medlemmar i den egna familjen som är
beredda att ta över. Släktforskarnas Arkiv är uppbyggt för att ta hand om
släktforskares resultat, och där kan andra forskare hitta materialet och bygga
vidare på det. Det kan också tänkas att en lokal eller specialinriktad förening är
intresserad, eller kanske ett bibliotek eller hembygdsförening om materialet
belyser bygdens historia.I varje fall bör man ge anvisningar om vad som bör
sparas och vad som kan gallras ut.